Jag började med gruppcoachning i januari i år, för att ”boota om” mina matvanor och för att tappa några kilo vikt, inte minst för att ha lite mindre att bära på under Göteborgsvarvet i maj månad.
Det visade sig komma att handla om så mycket mer än ”bara” matvanor!
Långsiktig, varaktig och sund förändring genomsyrar upplägget, och med tips och pepp från både coach och andra deltagare, får man stöd i stort och smått. Allt från frukosttips till någon som säger en ett sanningens ord när man är ute på villovägar.

Matvanor och rörlighet var det första att arbeta med för min del. Och här är det lätt att tro att man ska äta mindre, men det handlar om att äta rätt och faktiskt, äta ganska mycket. Att äta sunt blev inte någon svår omställning för mig, däremot var det tuffare att lära sig äta så att suget efter mellanmål och fika minimeras. 
Jag kommer definitivt från en fika-kultur; en extra frukost med kollegorna på jobbet, gärna nåt fikabröd till eftermiddagskaffet och helgerna förgylls ju gärna med fin-fika! Numera blir det självfallet en och annan fika där man njuter av en god bulle, men huvudsyftet är en fin stund med barnen eller vänner där sällskapet är i fokus, inte fikabrödet.

Min träning har utvecklats till något jag längtar efter, snarare än något som tvingades genomföra för att må bra. Det har blivit så roligt att träna! Träna i grupp där man har roligt tillsammans, att svettas på gym’et och märka att jag orkar mer än vad jag gjorde för några veckor sedan, och att rundorna på Galgberget inte längre är ren pina! Vilket lyft! Utan ett schema från coachen hade jag inte nått hit, jag hade inte orkat den där dagen då det regnade, eller den där dagen då jag var trött och seg. 

Jag hade heller inte förutsett den mentala utvecklingen. Senaste 1-2 åren har varit ganska turbulenta, och att mitt i stormen rannsaka sig själv var en utmaning; vad vill jag förändra, varför vill jag göra det, hur 17 ska jag bära mig åt? Men med små tips och ifrågasättanden från coachen har jag lyckats komma framåt på ett sätt jag inte trodde jag kunde.

Jag kunde gjort det bättre, andra är alltid bättre än mig och jag har fokuserat på det jag inte klarat, snarare än det jag faktiskt klarat av. Det dåliga hänger över mig, och det goda faller snabbt i glömska.
Så är det till viss del fortfarande, men jag har lärt mig att glädjas åt framgångarna! Jag har lärt mig en del om att vara nöjd med min insats, det måste få vara ”good enough” och inte perfekt i allt. Livet kommer alltid att bjuda på med- och motgångar, men nu jag är bättre rustad än någonsin!

Så vart är jag idag? Kläderna sitter snyggt igen, mina sundare matvanor sitter som berget, träning är roligt och jag känner mig starkare för varje pass.
Och det bästa av allt - häromdagen letade jag efter smärtstillande gel, och kom plötsligt på, att jag inte behövt smörja in min halvtrasiga axel eller min ömma knän på flera månader.
Jag har helt missat; jag har ju inte ont längre!