Varför gör jag det här?

Det var en fråga som kom upp väldigt ofta när jag jojobantat tidigare. Att jag inte trodde på mig själv tillräckligt mycket för att veta att jag förtjänade att göra det här. Att stå bredvid de som hade drömmar och även uppfyllde dem var väldigt hjärtskärande. Jag log och var glad för de som lyckades men gjorde ingenting åt min egen resa. VARFÖR?

Jag kan än idag bli arg för vad jag gjort med mig själv. Såklart vet jag att jag inte får lägga för mycket krut i att älta det som varit för det kan jag inte göra något åt. Det jag kan styra är idag. Varje dag.

Aldrig släppa taget om den kontrollen. Minsta lilla tvekande kan rubba min väg mot mina mål. Läskigt vad obalans kan göra med en.

Den berömda inre resan

Detta året började med en kamp mot mitt inre. Kampen om att vinna kontrollen över mig själv och släcka ner det skadliga jag gjorde mot mitt inre. Självdestruktiviteten var skyhög. Hur skulle jag komma bort från det?

Som jag skrivit tidigare så trodde jag första gången jag fick hjälp av Anders och Skynda långsamt att min viktminskning skulle bli jobbig men ändå gå med bra mat och att röra mig mer. Men det jag fick stöta på någon månad in på året var att jag led av enorm inre stress. Stress som nu började påverka min sömn, mitt minne och mitt eget jag. Jag log inte lika mycket längre. Jag orkade inte. Jag fick uppleva två sömnparalyser och de skrämde mig så otroligt och jag förstod inte då varför jag skulle plågas av stressen även när jag sov. Men det var i den ovetande stunden som tankarna väckte mig. Det hade gått för långt. Stressen hade tagit över mitt liv. Just för att jag hade låtit den ta över mig. Jag hade tappat kontrollen för mitt fokus låg någon helt annanstans. Jag hade helt annorlunda tankar i mitt huvud medans jag ändå inte tänkte på någonting alls. Den vilsenheten har jag aldrig känt tidigare och jag blev rädd. Så vill jag verkligen aldrig mer känna. Tänk att jag då var rädd för mig själv och min brist på kontroll av mina tankar. Jag kände inte igen mig själv eller mina ord eller handlingar längre. Då förstod jag att viktminskningen får vänta. Jag har en mycket viktigare resa framför mig.

Att laga mig själv. Att må bra.

Vad har då Anders gjort?

Som min coach som får veta varje steg jag tar och mina tankar och känslor så har han varit min klippa i denna perioden. Att tappa sig själv så djupt ner att man tappar hoppet för sin viktresa så hjälpte han mig att se det som var viktigt. Ärligheten mot mig själv och få med mig själv i varje steg jag tog och inte bara honom. Visst kan jag gå ner i vikt för honom, för min familj och min omgivnings skull men det kommer aldrig få mig att må helt bra då det inte var menat att göra resan för mig själv.

Jag har många dagar varit väldigt negativ och nere och undrat hur detta ska fungera. Men där har alltid Anders stoppat mig väldigt fort. Med frågeställning efter frågeställning. “Vad vill jag få ut av det här?”

Jag blev alltid stöttad av honom oavsett hur lite jag hade gått ner i vikt. Bara jag försökte gjorde jag min del i det här.

Det har varit lite annorlunda att inte träffa honom flera dagar i veckan som med min PT jag hade i Norge. Hon fick se helt annorlunda resultat och där kunde jag inte ljuga. Det var synliga bevis direkt. Jag har väldigt länge varit lat och oärlig mot mig själv och det trodde jag att jag skulle vara mot Anders också då vi hade kontakt enbart på internet. Det var jag dock aldrig. För det var ju inte för honom jag gjorde detta. Det är för mig själv och säger jag då osanna siffror och tankar till honom så ljuger jag då automatiskt mot mig själv. Det ville jag aldrig och därför gjorde jag inte det heller. Hellre säga att vissa dagar varit mer jobbiga än andra än att ljuga.

Så där kom jag ett stort steg framåt i min inre resa. Jag började förstå vad jag verkligen behövde för att röra mig framåt.

Jag började bli ärlig mot mig själv.

Jag vet att man ska tacka sig själv främst för att man genomgår eller genomgått en förändring i sitt liv och nått sitt mål. Men jag tycker det även är viktigt att lyfta de guldklimparna som hjälpt en på vägen. De man fyller sitt liv med. Därför kan jag tyvärr inte med ord förklara min tacksamhet till Anders och Skynda långsamt. Jag kan bara visa upp den person jag utvecklas att bli varje dag, den person han hjälpt mig att bygga upp.

Förmågan att släppa tankarna

Det är något jag fortfarande kämpar med dagligen. Det är just nu för många tankar för mig samtidigt så jag måste bara sortera dem och prioritera. Det är det bästa och mest hälsosamma för mig, i alla fall just nu. Jag sorterar mer och mer saker i min vardag och börjar prioritera mig själv i varje situation jag kommer in i nu. Det är en mycket lättad känsla. Att jag kan släppa fler och fler tankar så snabbt de kommer. Att sätta mig själv först och ta tag i mina prioriteringar först, innan jag tar hand om alla småsaker jag tänker på.

Jag är en dagdrömmare och filosof men det ska inte hindra mig att leva mitt liv och bli den jag vill och kan vara. Jag ska göra det bästa av saken. Göra detta till något positivt och inte se det som något dåligt för mig. Att aldrig mer se ner på mig själv.

Våra hjärnor är fantastiska. Vi ska bara ge dem rätt bränsle och hjälpa dem så gott vi kan. Så nu är det slut på sömnparalyser, sömnproblem och minnesrubbningar. Slut på att vara offer och lat. Dags för mitt JAG att komma fram.

Våga, vilja, göra!