Vecka 4

En månad in och det går inte riktigt som jag tänkt mig. Motgång efter motgång och det var jag inte redo på. Jag var alldeles för avslappnad för att förbereda mig för en massa motgångar. Det krossar en bit för bit känns det som och man går sakta med säkert sönder, en liten bit i taget. Så ska det ju inte vara!

Klart man drömmer om ända sedan man var liten om att leva ett smärtfritt liv. Ett liv som bara rullar på, äventyr hit och pengar in dit. Man drömmer sig bort och vissa är ju mer verklighetsbaserade än andra också såklart. Man drömmer. Men när vaknar man upp? Är det när någon ruskar om en ordentligt? Ens undermedvetna väcker en med ett ryck? Eller bara inser du det helt plötsligt en dag bara så där?

För mig var det lite av allt? Jag har varit så otroligt blind att jag behövt en stöt av allt? Fått det mer och mer bekräftat att det jag håller på med skadar inte bara mig utan nära och kära runtomkring mig. Och vem vill leva så? Leva med det på sitt samvete? Inte jag i alla fall. Det är en otroligt bra tid att förändra mig, inte bara utanpå utan en fruktansvärt lång resa inuti. Det behövs och är på tiden.

Acceptans

Det är något jag verkligen lärde mig denna veckan med många olika motgångar. Acceptans. Inte den betydelsen på ordet som det hade innan. Då trodde jag verkligen att man bara skulle acceptera sina dåliga dagar och skita i allt annat men det är absolut inte så nu. Vad acceptans betyder för mig nu är att vissa saker och vissa sår tar olika tid att läka eller ändras. Man har inte bara fina och perfekta sidor hos sig. Där förstod jag att jag måste acceptera det. Acceptera att jag tänker annorlunda än vissa människor. Att jag har dåligt tålamod. Att jag vill så otroligt mycket men lyssnar inte på vad jag behöver. Det är okej. Vi alla är olika. Det som då är viktigt att komma ihåg är att inte tycka synd om sig själv bara för att man inte är eller tänker som alla andra. Vi alla är unika på våra egna sätt och det är så himla coolt. Skit inte i att jobba med dig själv utan bara jobba så mycket med dig själv så att du lever exakt så du vill. Saker och ting händer och ibland är man oförberedd. Glöm då inte att göra vad du kan för att vara mer förberedd för att livet är inte omöjligt, vissa saker är bara lite mer svåra.

Men aldrig omöjligt.

Acceptans handlar för mig mest om att inse vem jag är nu och vem jag vill vara. Jag accepterar att jag varit och är mer annorlunda än jag vill vara. Det finns perioder i livet då vi låter oss tappa kontrollen för att vi har lagt fokus på något helt annat. Det är inte kul att vara elak mot mig själv och andra som jag varit men om jag aldrig accepterar att jag varit så, då kommer jag ju alltid känna skuld och hat mot mig själv. Hellre känna att jag var elak, det var tråkigt och dumt men jag gjorde något åt det för jag vill inte vara så.

Jag vet nu hur jag vill vara och jag kommer jobba mig dit. Det kommer ta tid att vända alla vanor men det kommer vara värt det. Därför är det viktigt för mig att jag lever för nuet och gör något aktivt för att komma dit jag vill.

Acceptera.

Insidan ut

När jag först hörde av mig till Anders var jag så fokuserad på att gå ner i vikt. Klart jag skulle vara en av dem som förlorat alla mina extrakilon jag lagt på mig på kort tid. Klart jag skulle vara en av dem som det stod på internet att förlora mycket i vikt. “Min resa räknas” hashtags och liknande. DREAMLIFE tänkte jag. Fast ack så fel man kan ha. Vem försökte jag lura?

Vi alla har olika förutsättningar till att lyckas men alla kan också lyckas, man måste bara se sin egen väg och inte koncentrera sig på andras vägar. Vissa har jättelätt för vissa saker medans du själv kanske har lite svårt för det. Därför är det också tvärtom. Det du har jättelätt för har någon annan lite svårt för.

Som jag tidigare skrivit så har jag IBS (Stressmage).

Något som absolut försvårar min väg jag trodde jag skulle ta av att bara äta nyttigt och träna och så skulle jag vips gå ner i vikt. Men med IBS måste jag alltså i de stressiga perioderna skriva ner exakt vad jag äter och hur det tillagas för magen tål inte allt. Fibrer, morötter, lök, vitlök, paprika, tomat m.m. Ändå grönsaker och sånt som är bra för en kan jag alltså inte äta när stressmagen är i full gång. Jag har alltid sett det som ett enormt hinder och lagt kostschemat och min förändring åt sidan. Men när jag bara fick se det som det var och accepterade att jag fått den diagnosen, var det mycket lättare att hantera det.

Jag önskar på ett sätt inte heller att jag hade gått smärtfritt igenom livet för jag har ju lärt mig så otroligt mycket om själva livet och mig själv. Hade jag inte känt någon smärta eller någon känsla alls så hade jag inte levt. Inte fullt ut i alla fall. Det viktigaste för mig är att ha mig själv som en trygghet. Det ska inte spela någon som helst roll vad jag utsätts för eller vad som händer mig. Jag ska alltid känna att jag har mig själv, oavsett vad. Och det är en enorm resa som jag har framför mig. Inte bara att gå ner i vikt för att jag har lite för mycket på mig för mitt eget bästa, utan för att jag ska leva fullt ut som människa och inte vara rädd för att möta motgångar. Vara mer redo för vad som kan komma upp som ett hinder och krossa det. Det är mitt största och högsta mål nu.

Så länge man har sig själv så kommer man hur långt som helst.