Vecka 3

Veckorna har verkligen flutit ihop för mig och jag har inte hängt med i svängarna. Jag fick flera besked som var jobbigt att inse för mig. Det blir mer verkligt liksom. Kan försvåra min resa men på ett sätt blir jag mer taggad. För ingenting är omöjligt och klarar jag mig till mina mål trots denna skiten så klarar jag bannemig vad som helst.

Jag har tyckt så otroligt synd om mig själv så länge nu och det är pinsamt att se det så. Men ibland vet man inte bättre. Jag har ju aldrig förstått varför saker har hänt och hur det kan ha hänt. Men hur ska man veta om ingen lär en det?

Jag har alltid trott att jag måste ha trygghet i mitt liv. Trygghet som skulle vara min klippa jag kunde luta mig emot när det var kämpigt och jobbigt. Det jag dock har förstått nu är att den tryggheten jag behöver är mig själv. Jag måste vara trygg mot mig själv och lita på mig själv.

Hur hanterar man stress?

Ja, hur gör man? Det finns så otroligt många svar på just den frågan. Det är såpass personligt och vi alla reagerar olika vid olika tillfällen.

För ca 4 år sen så fick jag IBS (Irritable Bowel Syndrome) vilket betyder stressmage/överkänslig tarm. Det var verkligen inte kul att få det sagt av läkaren men på ett sätt var det skönt att veta varför magen strejkade ibland. Det är alltså inte att magen bara reagerar på för fet mat, eller godis eller liknande utan det är även grönsaker och fiber som jäser i magen. Då tar det max 30 minuter tills magen känner att det är fel mat vid det tillfället. Då brukar jag skriva en matdagbok så jag äter den maten som magen behöver just då. Tidigare visste jag inte bättre och åt därför inget alls eller så åt jag skräpmat för det spelade ju ingen roll tyckte jag. Det skulle ju ändå inte stanna kvar tänkte jag.

Men jag är inte en av dem som går ner i vikt av stress. Det är exakt tvärtom. Jag går upp i vikt och får ordentligt svårt att hålla en bra och kontrollerad viktnedgång. Enligt mig och mina mål är detta jobbigt för detta gör att jag inte bara behöver och vill gå ner i vikt för att slippa risker för blodproppar eller hjärtsjukdomar. Jag måste även jobba bort stressen som jag har tillåtit styra mig i flera flera år. Nu snackar vi tillbaka till gymnasiet. Det är där det började.

Motgångar

Det är ju ingen som gillar motgångar tror jag. Alltså genuint gillar dem. Man blir såklart taggad av det och känner sig redo att tackla motgångarna men det är nog aldrig med lycka man går in och fightas.

Jag har sedan gymnasiet varit stressad och känt så otroligt mycket dåligt samvete. Jag trodde att alla blev sura eller ledsna på mig så fort jag gick min egen väg. Jag var så otroligt rädd. Och därigenom rädslan kom ångesten och stressen. Jag är så ledsen att jag inte vågade inse tidigare och tog tag i det direkt. Men jag ville vara en superhjälte som bara ville hjälpa alla men glömde mig själv. Vilket var otroligt skadligt i slutändan.

Jag sitter alltså här idag och tvivlar på mig själv. Jag vet knappt vad jag vill med mitt liv och jag har så dåligt samvete för det jag gör som känns fel. Det har inte funnits ett enda arbete jag gjort som inte involverat en intervju om att klättra i tjänst. Det har jag gjort på de tre längsta arbetsplatserna jag varit på. Jag har alltid velat växa som person och även i ett företag och jag ger mig in i det till 100%. Alltid den känslan jag haft när jag börjat.

Vad är nästa steg? Hur kan jag bli bättre? Hur kommer jag till nästa nivå?

Detta var något som fanns med varje gång jag började på ett nytt ställe. Jag snackade med chefer för att få reda på vad som förväntades av mig och även att jag fick feedback hela tiden. Jag älskade det verkligen. Jag kände mig så bra och jag kunde se en framtid med det jag gjorde. Men jag var så blind. Jag visste inte vad jag gjorde egentligen. Allt detta var ett rop på hjälp. Snälla hjälp mig någon att säga vad jag ska göra med mitt liv.

Men hur ska någon annan veta om jag inte vet det själv?

Så det jag kommit på nu är att stanna upp lite och andas in och bara njuta av det jag upplever. Jag lever bara en gång och det är inte ofta man får andra chanser. Men även då ställs man inför fler val. Jag måste fundera ut också. Det är inte lätt men det är inte heller omöjligt. Så det rådet låter jag gå med mig nu. För jag har inte haft så mycket bra känslor samtidigt som jag har nu. Nu är jag hemma!

Så nu har jag snart gjort en månad och det har inte gått som jag önskat eller trott, men vad gör egentligen det? Jag måste lära mig att acceptera det. Att lära mig av mina misstag och bara inse att det inte alltid går som man planerat. För hade det verkligen varit kul eller lärorikt om alla situationer gick som man planerat?