Vecka 2

Ibland kan livet vara livlöst. Innehålla 0% energi och zombiemode. Men vad gör det egentligen? Vad händer med dig, i din hjärna när du är förkyld t.ex? Hur agerar du då? Väldigt många klagar och klagar och klagar…. Det tar aldrig slut. Visst är det tråkigt att man är sjuk för det värker i kroppen och man känner inte igen sig själv. Men snälla nån.. Det går över. Du blir oftast starkare efteråt. Se det som en comeback i livet. “BAM! HÄR ÄR JAG!” 

Jag brukade vara en som alltid klagade på minsta lilla grej som hände, allt var så synd om mig och buhu. Tills min coach Anders här från Skynda långsamt sa: “Du måste stå för dina handlingar och stå för hur du agerar i ditt liv. Varför låter du dig påverkas?” Först blev jag lite irriterad. Varför ska någon säga åt mig att göra något? JO! För att jag levde i förnekelse. Och det var pinsamt när jag kom på det. Jag ville absolut inte leva så. Jag vet ju vem jag vill vara så varför agerar jag då såhär? Jag stod inte alls för mina val jag gjorde och tyckte livet var orättvist. Men i det stora hela så var det ju jag som gjorde det orättvist för mig själv.

 

“Man kommer alltid känna saker och reflektera över känslor som kanske inte är rätt för dig i just den situationen, men du måste ju inte agera på varenda känsla som faller dig in heller.” My, en nära vän

 

Idoler/förebilder

Jag som många andra har såklart idoler. Man kan ha flera stycken såklart och i olika sporter, modeller eller bara en människa på denna planeten. Framför allt gillar jag dem som bara är sig själva, de låtsas inte utan det är the real deal. För desto mer de är sig själva och är stolta och glada över det, desto mer blir jag taggad att vara mig själv också. Det betyder absolut inte att jag är lik mina idoler i min personlighet men bara den attityden att skita i vad andra tycker och tänker hela tiden.

Jag har även idoler som överlevt olika saker i livet. De som inspirerar mig. De som berättar historier och varit med om mycket. De är mina idoler också. Ofta har de blivit mina vänner. De man kan prata med om exakt allting, de som inte bryr sig om hur de uppfattas för de är så självsäkra i sig själva. Som det citatet min vän My sa i helgen. Det är verkligen det jag försökt komma fram till själv så länge nu. Och hon fick mig att förstå.

Det har varit tvärtom för mig i väldigt många år. Varit så otroligt rädd för vad folk ska tycka och tänka om mig. “Kommer de acceptera mig nu?”

Som för väldigt många år sen, den första killen jag var lite kär i. Den första jag hade vågat släppa in, fast försent. Han hade nog varit helt underbar mot mig. Det som förstörde det var att jag var för seg att visa tillbaka vad jag kände. Så någon annan hann före. Hur kommer man tillbaka från något sånt, sitt första heartbreak? Jo, jag var klart glad för deras skull för det var ju inte deras fel att de hittade varandra. Det var absolut inte deras fel att jag var för seg att visa mina känslor först. Det var inte deras fel. Jag tänker aldrig skylla på kärleken för att jag inte kan stå för mina val i livet. Aldrig.

Det jag gjorde för att bearbeta detta och faktiskt berätta hur jag egentligen kände var så klart att prata med mina underbara vänner och en nära vän till mig hjälpte mig med några rader på en låt jag hade skrivit till honom. Det var det bästa jag gjort. Att få berätta och sjunga hur jag känner och redan då som tonåring visa mig sårbar var otroligt läskigt men det var där jag började växa som människa.

Jag känner att jag växer så otroligt mycket efter varje snedsteg jag tar och det gör mig så lycklig. Jag lever verkligen och jag lär mig samtidigt. Det kan inte bli bättre!

Inspiration/motivation

Mina inspirationer är olika minnen jag har med folk och min familj och vänner och även nu min coach Anders. Som jag skrev i första inlägget, hur ska han kunna hjälpa mig? Det går ju! Han lär mig saker varje dag, varje vecka. Jag har någon som verkligen tror på mig när jag tvivlar på mig själv och tappar mig själv i min egen skugga.

Rutiner motiverar mig mest och bäst. Att veta att jag varje vecka, denna dagen brukar gå och träna t.ex överkropp så blir jag taggad för att slå mina tidigare resultat. Jag tävlar verkligen mot mig själv. Jag har slutat att jämföra mig med andra, speciellt på gymmet. Alla börjar på helt olika plan och det måste man acceptera. Jag accepterar det och tävlar därför bara mot mig själv och jag ÄLSKAR när jag slår tidigare resultat. Jag blir så glad!

Jag har hittat personer och rutiner som motiverar och inspirerar mig och det är de som får mig att kämpa framåt. Varför jag gör det jag gör och vem jag vill vara, det är det bästa de påminner mig om.

Vad motiverar dig att fortsätta framåt?

Nu är det dags att inleda vecka 3 och jag är glad så länge jag lär mig, då vet jag att jag lever. Klyschigt men sant.

Lycka till och våga vara er själva!

//Louise