Vem är Louise?

En snart 25 årig tjej som för cirka tre månader flyttade till den otroliga staden Göteborg. Har även precis fått ett jobb som Masterbarista kombinerat med biträdande platschef så det krävs att jag är på topp på alla sätt och vis varje dag, vilket jag vill växa till att bli. Enda sedan man fick börja sommarjobba när man var 15-16 så har jag alltid jobbat inom serviceyrket. Mycket stress och mycket press då jag alltid velat klättra inom varje företag jag jobbat på. Med min höga arbetsmoral så har jag ofta jobbat dubbla skift och direkt efter skolan, just för att det var så svårt att säga nej till mina arbetsgivare. Något jag nu i efterhand har fått äta upp både fysiskt och psykiskt.

 

Att överanalysera

Under så lång tid som jag kan minnas så har mina tankar alltid ställt till det, ÖVERANALYSERING, någon som känner igen det? Det är så farligt och det skadar mer än man tror och det har skadat mig länge inombords, nu måste detta tas tag i! Mitt psyke har fått gå igenom både det ena och det andra. Hur det är att tvivla på sig själv, noll självförtroende och självkänsla, älska andra mer än en själv och det jag jobbar på idag, självrespekt. För varför ska jag tillåta mig själv att utnyttjas av andra? Varför tillåter jag mig själv att må dåligt? Varför har ingen tidigare hjälpt mig? JO! För att jag då alltid skyllde på alla andra, det var “inte mitt ansvar, det var mina nära och kära”. NEJ LOUISE, FEL! Alla nära och kära vill såklart alltid hjälpa en men innan jag ens kan acceptera deras hjälp måste jag själv vara starkare och det förstår jag idag. Idag är det lättare att ta både positiv och ta konstruktiv kritik utan att gråta eller skratta. Det är lättare att säga nej till familj och vänner för att jag inte orkar vara på topp en dag. Det är okej att vara människa.

Oslo och min livsstil

Även när jag bodde i Oslo i 2,5 år så har jag då gått upp ca 20 kg av ren stress, ätit skräpmat, godis och hetsätit när det väl var mycket i ens vardag. Detta var allt utom positivt. Så hur skulle jag göra nu? Skulle jag gå till gymmet helt omotiverad och kanske skada mig för att jag gjorde fel? Skulle jag skaffa en PT och lägga mycket pengar på det fastän jag var omotiverad? Det som är sanningen bakom detta är att jag tryckte ner mig själv, ingen annan, jag gjorde det. Tyckte så otroligt synd om mig själv för att jag hamnat i den djupa sitsen som var omöjlig att ta sig ur (löd såklart tankarna, inget positivt då). Så det som fanns att göra var att step up the game. Det som min coach sagt till mig som jag tänker på varje dag är “Vad behöver jag?” “Vad vill jag?” “Hur ska jag komma dit?” 

Det som hände för ett halvår sen var att jag fick kontakt med Anders på Skynda långsamt och kände redan då en positiv känsla och fick mer positiva tankar jag länge saknat. Träffade en nära vän till mig jag inte träffat på länge och hon hade också blivit coachad av Anders och hon hade gjort otroligt stora framsteg och då ville jag gärna göra som henne. Så hon skickade en länk till mig om Skynda långsamt, jag skrev direkt. Jag var värd det här, en förändring för mig själv.

”Men hur ska han kunna hjälpa mig?”
”Varför behöver jag hjälp?”
”Hur ska jag sedan kunna hjälpa mig själv?”

Dessa var de första tankarna som kom upp i huvudet när coachingen började.

Det har länge funnits en känsla av att känna mig otrygg där jag har befunnit mig i många år men nu känns det äntligen som att det börjar bli bra och mer tryggt i min vardag. Kan tänka mig att det finns många som känner som mig i att känna sig ensam och helt lost i sig själv, speciellt som tonåring men även när man blir äldre, om man inte bryter den tankegången. Det är precis det som processas i min hjärna just nu och sedan sex månader tillbaka började det kännas skillnad i mig själv, något började gro. Självförtroendet, självkänslan och självaste Louise.

Så hur bearbetar man saker som händer i ens liv?

Trycker man på en knapp ”Bearbeta” eller hur gör man? Vi alla har olika sätt att göra det och man måste ha sitt egna sätt för att man ens ska fungera, annars tappar man sig själv och det är det sista man vill ska hända. Så det som fanns nu att göra var att ta tag i mig själv och ruska om ordentligt. “SKÄRPNING”. Det var nu slut med att tycka synd om sig själv för absolut ingen anledning. Slut med att täcka mig med offerkoftan (vill aldrig mer se den igen). Slut på att skylla ifrån mig. Slut på mina tidigare anklagelser om mig själv. Jag ska vara snäll mot mig själv, hjälpa mig själv, stötta mig själv och göra mig själv stark. Det är det viktigaste för mig just nu. För vad händer annars om dem jag tycker bäst om, om de mår dåligt så mår ju inte jag heller bra. Det är även så fast tvärtom också, mår inte jag bra så mår ju inte heller de bra. Så för att finnas där till 100% för mina nära och kära är jag tvungen att finnas där för mig själv först.

Tatueringen i början

Är på min första tatuering som gjordes för 7 år sedan när jag var 18 år. Det fanns ingen tvekan att den tatueringen skulle finnas på min kropp för jag har designat den själv för många år sedan. Länge har det funnits överanalysering inom mig som slitit mig mellan goda och mindre goda tankar dagarna långa, jag har aldrig fått riktigt kontroll på det. Jag kunde inte riktigt kontrollera mina tankar för de flög förbi varje dag, varje minut och jag kunde inte riktigt stänga av dem. “Hur stänger jag av mina tankar”? 

Tanketornados kom som mest i tonåren men folk sa att det skulle gå över så jag höll bara ut. Idag kommer frågan dock upp i huvudet: “Varför tog jag inte emot hjälp tidigare”?  Vad skulle tiden hjälpa mig med? Läka mina sår bara så där ? VIPS BORTA! Nja, lite mer jobb behöver ligga bakom där. Så det som länge varit ett stopp för mig har varit mina egna tankar. Hur ska jag bli vän med dem då? Det hjälper ju inte riktigt tiden med. Så även här, ta saken i egna händer och ta ansvar över mitt liv. Såklart lättare sagt än gjort men man måste våga försöka.

Det är alltid lätt att vara efterklok, bättre sent än aldrig.

Nu finns det mer att jobba på och det kan ju egentligen bara vara positivt. Det finns en ljus framtid och jag ser väldigt mycket framemot resan. Nu inleds min andra omgång i denna förändringen, mer redo än någonsin. Det är aldrig försent att påbörja en förändring och för att lyckas måste jag acceptera mig själv, från insidan ut, jobba på det jag kan jobba på och njuta av det liv jag lever. Ni kommer kunna följa mig under 3 månader här på bloggen.

Hey ho, let’s go!

Louise